aftonbladet.se skriver:

Vi bestämde oss för att ses. Inför vårt möte läste jag igenom domen, polisförhören och läkarundersökningen. Igen och igen. Dottern var inte ens tre när det började. Och efteråt brukade storebror ge henne ett tuggummi, så att hon inte skulle skvallra för mamma.

– Övergreppen pågick i fyra år och jag märkte ingenting, säger Sandra och lotsar oss igenom huset till trädgården på baksidan.

Familjen bor i en mellanstor svensk stad, i ett mysigt villaområde. På vägen ut kliver vi på legobitar, och på väggen i hallen hänger ett fotografi på en tandlös, leende flicka. En liten flicka, som när bilden togs bar på en hemlighet, som snart skulle krossa en hel familj.

– Jag skuldbelägger mig själv hela tiden, säger Sandra.

Hon är trött. Ledsen, arg. Varje dag är en kamp mot ångest och rädsla för framtiden. Hon säger att hon har fastnat.

– Jag kommer aldrig att förlåta honom, han har förstört allt och skadat så många. Men samtidigt är han ju min son.

Läs hela artikeln